Ny arbetsplats

När jag började jobba efter semestern var det på en ny arbetsplats. Det har gjorts en nystart av förskolan. Två avdelningar har blivit en stor, med ett arbetslag i stället för två och gemensamt ansvar för alla barnen 1 - 5 år. Det är jättekul att få vara med från början.

Jag tjuvstartade lite veckorna före semestern med att vara med och göra i ordning lokalerna. Vi har målat, städat och sorterat. Förut fanns dubbelt av allt, från rum till saker.

Alla backar, hyllor och skåp har noggrannt sorterats och inventerats. Det allra mesta har vi från början ställt undan. Vi har väldigt lite saker framme, för att sen fylla på efter hand.

När jag hade röjt ur ateljén ordentligt, fick jag en idé och tog bort ännu mer. Nästan allt! Jag upptäckte att vi, vilket nog är ganska vanligt, hade väldigt mycket svart färg och blev nyfiken på vad som skulle hända ifall vi bara hade denna framme. När vi började för ett par veckor sen fanns bara svart flaskfärg, svarta termperapuckar, blyertspennor, vita papper A3 och A4. 

Tanken var också att jag ville få barnen att fokusera mera på motivet än på färgen. Jag har märkt att många har svårt för att rita för att beskriva något, t ex när man ska göra mattesagor och ofta hört barn säga "jag kan inte rita". Ofta ställer vi också fram en burk med blandade kritor eller färgpennor bara av gammal vana. Men vad skulle hända om det inte var så?

Ja, hittills har det inte hänt så mycket. Första dagen var det en fyraårig flicka som ville måla. Hon sa att hon ville ha rosa färg. "Vi har tyvärr ingen rosa färg här", sa jag. "Blå, då?" sa hon. "Nej, det finns faktiskt bara svart färg, du kan få välja på flaskfärg eller'puckfärg'", sa jag. "Jaha!", sa hon och valde "flaskfärg".

Inget annat barn har kommenterat färgutbudet. Många barn vill måla. Jag blev nästan lite besviken över deras reaktion. Väldigt många bara fyllde hela pappret med färg och jag började fundera på att sätta fram de andra färgerna också. Nu har jag märkt att det bland allt det "kladdsvarta" börjar smyga sig fram lite olika motiv, och har bestämt mig för att hålla ut lite till och se vad som händer.

En "ny" docka - och barndomens "oförrätter"

Lite då och då blir man påmind om barndomens "oförrätter". Det kan ju i och för sig vara bra att man friskar upp minnet av hur det var att vara liten. Speciellt när man jobbar med små barn. I helgen tog jag av någon anledning fram ett av mina gamla fotoalbum. Det var något vi pratade om och då skulle jag ju visa :) När vi kom fram till den här bilden fick jag ju berätta historien om den. Hur jag var hos en kompis och hur vi blev uppställda där på rad med hennes bröder. Framför mig har jag babydockan och kompisen har den fina stora "sköldpaddsdockan". Åh vad gärna jag ville ha den i stället.  

När jag sen var ute och cyklade i söndags gick vi in på en loppis. Där, mitt på bordet satt "dockan". Jag kunde inte låta bli att köpa den och fick den för "en tjuga". Med fem barn, varav två flickor är jag nämligen den enda som någonsin har lekt (och fortfarande leker :)) med dockor. Nu är den badad och ligger på tork i väntan på att få lite kläder. Sen får jag se om jag kan hitta en lämplig mamma till den.

När vi satt där och bläddrade kom vi även fram till den här bilden. Det var så att jag var hos farmor och hon fick besök av en väninna och hennes barnbarn Torbjörn. De frågade Torbjörn om han ville ha en glass. Eftersom jag hade ätit en lite tidigare trodde de inte att jag ville ha någon, och väluppfostrad som jag var vågade jag inte säga att jag ville, utan där sitter jag på bänken bredvid den glassätande Torbjörn. När jag ser bilden kan jag återigen känna hur väldigt gärna jag ville ha den där glassen och hur avundsjuk jag var. Det dumma är att jag vet helt säkert att jag hade fått en glass om jag sagt det.

Historierna kring detta är ganska obetydliga och lite "tråkiga", men det viktiga är att komma ihåg just detta; det som i våra vuxna ögon ser ut som bagateller, är inte alltid det i barnens ögon. Och mycket av det stannar kvar. Trots att många år har gått, kan jag fortfarande känna barnet inuti mig när jag ser dessa bilder.