En "ny" docka - och barndomens "oförrätter"

Lite då och då blir man påmind om barndomens "oförrätter". Det kan ju i och för sig vara bra att man friskar upp minnet av hur det var att vara liten. Speciellt när man jobbar med små barn. I helgen tog jag av någon anledning fram ett av mina gamla fotoalbum. Det var något vi pratade om och då skulle jag ju visa :) När vi kom fram till den här bilden fick jag ju berätta historien om den. Hur jag var hos en kompis och hur vi blev uppställda där på rad med hennes bröder. Framför mig har jag babydockan och kompisen har den fina stora "sköldpaddsdockan". Åh vad gärna jag ville ha den i stället.  

När jag sen var ute och cyklade i söndags gick vi in på en loppis. Där, mitt på bordet satt "dockan". Jag kunde inte låta bli att köpa den och fick den för "en tjuga". Med fem barn, varav två flickor är jag nämligen den enda som någonsin har lekt (och fortfarande leker :)) med dockor. Nu är den badad och ligger på tork i väntan på att få lite kläder. Sen får jag se om jag kan hitta en lämplig mamma till den.

När vi satt där och bläddrade kom vi även fram till den här bilden. Det var så att jag var hos farmor och hon fick besök av en väninna och hennes barnbarn Torbjörn. De frågade Torbjörn om han ville ha en glass. Eftersom jag hade ätit en lite tidigare trodde de inte att jag ville ha någon, och väluppfostrad som jag var vågade jag inte säga att jag ville, utan där sitter jag på bänken bredvid den glassätande Torbjörn. När jag ser bilden kan jag återigen känna hur väldigt gärna jag ville ha den där glassen och hur avundsjuk jag var. Det dumma är att jag vet helt säkert att jag hade fått en glass om jag sagt det.

Historierna kring detta är ganska obetydliga och lite "tråkiga", men det viktiga är att komma ihåg just detta; det som i våra vuxna ögon ser ut som bagateller, är inte alltid det i barnens ögon. Och mycket av det stannar kvar. Trots att många år har gått, kan jag fortfarande känna barnet inuti mig när jag ser dessa bilder.